Karolinger (till den lat. formen Carolus, av Karl), frankisk ätt från Austrasien, namngiven efter Karl Martell, före denne benämnd pippinider (efter Pippin av Landen) eller arnulfinger (efter Arnulf av Metz). Ätten härstammar från Pippin av Landen, maior domus av Austrasien, och biskop Arnulf av Metz, som slöt en allians, vilken bekräftades av äktenskapet mellan Pippins dotter Begga och Arnulfs son Ansegisel. Karolingernas makt vilade på stora jordegendomar vid Maas och Mosel. Pippin av Landens son Grimoald gjorde för en kort tid kring 660 sonen Childebert till frankisk kung, men först efter segern vid Tertry 687, där Pippin av Herstal (Héristal) (son till Ansegisel och Begga) besegrade sina motståndare, kontrollerade karolingerna även Neustrien och Burgund. Vid Pippin av Herstals död 714 utbröt en kris, då det saknades legitima vuxna arvingar. Segraren i maktkampen, Karl Martell, återerövrade mycket av det under 600-talet sönderfallna frankerriket. Karls son, Pippin den lille, fortsatte erövringarna ända till Pyrenéerna. År 751 avsatte Pippin den merovingiske marionettkungen ChilderikIII och utropade sig till kung. Detta skedde i nära allians med påven; ett grundelement i den karolingiska monarkin var samarbetet mellan världslig och kyrklig makt, där monarken uppfattades som utvald av Gud. Sitt största uppsving nådde karolingerna under Pippins son Karl den store, som underkuvade saxare och avarer, erövrade stora delar av langobardernas Italien och områden söder om Pyrenéerna. (Se karta över det karolingiska väldet 741-814 vid 4197NFrankrike, Historia.) År 800 kröntes Karl till kejsare av påven, varvid det medeltida kejsardömet i väster föddes. När expansionen upphörde på 800-talet minskade karolingernas möjligheter att binda stormän till sig genom ämbeten och förläningar. Detta försvagade riket, som också upprepade gånger anfölls av vikingar. Dessutom behandlade karolingerna väldet som privategendom, som delades upp inom ätten. På 800-talet uppkom flera riken med endast en teoretisk ledarställning för den kung som innehade kejsartiteln. År 843 skapades genom fördraget i Verdun tre riken: det västfrankiska (Frankrike), det östfrankiska (Tyskland) och ett mittrike (från nuv. Nederländerna till mellersta Italien). Mittriket delades i tre delar: Italien (844), Provence och Lotharingia (855). Även östfrankiska riket delades tidvis, och ofta hade Akvitanien egna kungar. Nya släkter gjorde sig alltmer gällande: 879 förlorade karolingerna Provence, 888 (slutgiltigt 896) Italien, 911 östfrankiska riket och 923 Lotharingia. I västfrankiska riket tog robertingerna (senare kallade capetinger) makten 888-898 och 922-936, men först 987 förlorade karolingerna slutgiltigt tronen. Dick Harrison Källa: http://www.blixtens.net/minslakt/index.html